Jag såg på en väns bloggsida där hon grattade sin döda far på hans "födelsedag" vilket jag tycker är jättefint gjort av henne. Men jag kan nog aldrig förstå och känna som hon gör eller jag kommer ALDRIG att göra det rättare sagt, för frågar man mig så valde min såkallade far bort mig för många många år sedan men skulle man fråga honom så är det jag som "valde" min mamma före honom, tro mig ni skulle bara veta hur många gånger han har sagt det till mig. Och varje gång skulle jag bara vilja skrika, HUR FAN TÄNKTE DU NU!!! HUR KAN DU PÅ FULLAST ALLVAR ANSE ATT ETT BARN PÅ BARA NÅGRA ÅR GÖR ETT SÅNT VAL??? Jag kanske inte hade någon annan än min mamma som tog hand om mig.

Jag kan ju inte säga vad som hände mina första levnadsår för det är ju inga minnen jag har, utan isåntfall kan jag bara gå på vad andra berättat och det är ju inget som säger att dom inte kan förvränga eller försköna det.

Men jag har några få minnen och tyvärr inte allt för positiva.

Jag anser att han är alkolist och det skulle nog folk runt om också göra, alla UTOM HAN. Skulle han se det här som jag skriver i bloggen skulle han bli skitsur på mig och tycka att jag snackar skit och att jag beter mig som en bortskämd skitunge och det är inte heller första gången jag hör det.

Jag vet att han ibland pratar med min kusin V, som jag har på hans sida och som jag också har en del kontakt med och ibland kan han sitta och snacka om att han är så ensam och att han har ingen. Och det är en sån sak som kan på mig att explodera som en   och då vill jag än en gång skrika till honom: DIN DUMMA IDIOT, DU HAR EN DOTTER SOM UNDER MÅNGA ÅR INTE GJORDE ANNAT ÄN HOPPADES PÅ ATT DU SKULLE "STEP UP TO THE PLATE" och bli den pappan hon alltid önskat sig & ville ha, du har dessutom 3 underbara killar till barnbarn som skulle älska att få ha en morfar, DU ENSAM SÅ JÄVLA FUCKING FEEEEEELLLLL!!!

Och det är ju inte så att han bor långt ifrån eller i en annan stad, det skulle kanske ta oss ca 20 min med bil, han bor ett stenkast ifrån barnens farmor & farfar man skulle kunna gå mellan dom.

Och vad svarar man grodan när han frågar "varför vill din pappa inte ha dig?" Jahapp ehh ehh, mitt svar blev kort och det enda som jag kände att jag kunde ge och som dessutom var ärligt å det var att jag vet inte varför. Och jag kommer nog aldrig få veta eller få svar på mina frågor, VARFÖR!

Jag gav upp för många år sedan att "få" en pappa, jag kallar honom inte ens pappa utan antingen säger jag min biologiska eller vid hans förnamn.

Vi fick upp kontakten under en tid när jag var 19 år tillochfrån sen kom han faktiskt och hälsade på när jag blivit mamma vid 22 års ålder & han var även faktiskt med vid prinsens dop men det är också den sista gången vi såg honom sist 31/3-1997.

Han såg min förstfödda när han var 7 veckor och inte sen dess, han har missat hur han har vuxit upp & blivit tonåring. Mina yngsta killar grodan som blir 7 och virvelvinden som fyller 4 har han inte ens sett i verkligheten ja inte ens på kort. Rätt tragiskt....

Sommaren 2003 ringde han mig på fyllan och ville tala med min son men jag sa nej, vill du prata med honom får du ringa i nyktert tillstånd och när jag pratade med honom senare så sa jag att tänker du komma och gå i hans liv kan du hålla dig borta, min mamma kanske inte kunde göra det när jag var liten för du hade dina rättigheter men till min son har du det inte och du ska INTE göra mot honom som du gjorde mot mig, gissa vad han sagt till min kusin sen, att jag betett mig som en bortskämd skitunge. WHAT A CHOCK! Not!

Han hörde inte av sig igen och den sommaren träffade jag Mattias, sen rullade allt på rätt fort vi fick grodan inom loppet av ett år, vi firar årsdsag 1 vecka efter grodans födelsedag. Sommaren 2005 pratade jag med min kusin V och hon tyckte att jag skulle ge det en chans till för det var ju ändå barnens morfar och först var jag helt huvud i vägg och sa NEJ men ju mer samtalet fortsatte ändrade jag mig och sa att pratade hon med honom så kunde hon ju lämna mitt nr till honom så att han kunde ringa vilket han faktiskt gjorde, men det är väl typ där det stoppade, alltså vi hade telefonkontakt under en låååååång tid, några år faktiskt men tror ni han kom och hälsade på eller bjöd hem oss till honom! Nope inte en chans, han kom inte ens på virvelvindens dop, anledningarna har hela tiden varit att han har så himla mkt att göra på jobbet och han ska göra det och det, han har semester och ska åka och hälsa på sin gamla flamma men han kan inte ta några timmar och komma och hälsa på oss?

Och bland det värsta som nog sårar mig mest är att hans gammla flamma har en dotter (en helt underbar människa som jag fått kontakt med igen) och hon har barn och han träffar dom men har inte ens sett sina egna. Han har ursäkter till allt till varför det aldrig blir av att träffas. Tro mig jag har även frågat honom rakt ut om vi kommer träffas, självklart svarar han jag har bara lite mkt just nu. Men nu har jag gett upp helt och hållet, jag har inte pratat med honom på ca 3 år nu tror jag det är.

Och det verkar som om grodan vant sig vid att han inte har någon morfar, vid ett tillfälle när vi åkte förbi där han bor säger grodan, jag tror att min morfar sitter och gråter för han saknar mig....

Jag har bara lust att svara att tyvärr är det nog inte så, men det kan jag ju inte, maktlös det är vad jag känner mig i dom situationerna.

Jag har ju vuxit upp med det här, jag har vant mig och accepterat det, men jag vill ju inte att mina barn ska behöva ta det....

Därav min rubrik hur mkt ska man behöva ta och vart sätter man gränsen? Personligen tycker jag att jag tagit tillräckligt och min gräns är nog nådd, jag är inte intresserad längre, jag har ingen pappa i mina ögon, sorligt men tyvärr den bistra sanningen, men jag har levt med den vetskapen varje dag mer eller mindre hela mitt liv. Och visst är hoppet det sista som överger en men när det gäller det här så övergav jag hoppet förlängesen....