Direktlänk till inlägg 1 augusti 2011

Vart sätter man gränsen? Hur mycket ska man behöva ta?

Av Maria Forsberg - 1 augusti 2011 16:59

Jag såg på en väns bloggsida där hon grattade sin döda far på hans "födelsedag" vilket jag tycker är jättefint gjort av henne. Men jag kan nog aldrig förstå och känna som hon gör eller jag kommer ALDRIG att göra det rättare sagt, för frågar man mig så valde min såkallade far bort mig för många många år sedan men skulle man fråga honom så är det jag som "valde" min mamma före honom, tro mig ni skulle bara veta hur många gånger han har sagt det till mig. Och varje gång skulle jag bara vilja skrika, HUR FAN TÄNKTE DU NU!!! HUR KAN DU PÅ FULLAST ALLVAR ANSE ATT ETT BARN PÅ BARA NÅGRA ÅR GÖR ETT SÅNT VAL??? Jag kanske inte hade någon annan än min mamma som tog hand om mig.

Jag kan ju inte säga vad som hände mina första levnadsår för det är ju inga minnen jag har, utan isåntfall kan jag bara gå på vad andra berättat och det är ju inget som säger att dom inte kan förvränga eller försköna det.

Men jag har några få minnen och tyvärr inte allt för positiva.

Jag anser att han är alkolist och det skulle nog folk runt om också göra, alla UTOM HAN. Skulle han se det här som jag skriver i bloggen skulle han bli skitsur på mig och tycka att jag snackar skit och att jag beter mig som en bortskämd skitunge och det är inte heller första gången jag hör det.

Jag vet att han ibland pratar med min kusin V, som jag har på hans sida och som jag också har en del kontakt med och ibland kan han sitta och snacka om att han är så ensam och att han har ingen. Och det är en sån sak som kan på mig att explodera som en och då vill jag än en gång skrika till honom: DIN DUMMA IDIOT, DU HAR EN DOTTER SOM UNDER MÅNGA ÅR INTE GJORDE ANNAT ÄN HOPPADES PÅ ATT DU SKULLE "STEP UP TO THE PLATE" och bli den pappan hon alltid önskat sig & ville ha, du har dessutom 3 underbara killar till barnbarn som skulle älska att få ha en morfar, DU ENSAM SÅ JÄVLA FUCKING FEEEEEELLLLL!!!

Och det är ju inte så att han bor långt ifrån eller i en annan stad, det skulle kanske ta oss ca 20 min med bil, han bor ett stenkast ifrån barnens farmor & farfar man skulle kunna gå mellan dom.

Och vad svarar man grodan när han frågar "varför vill din pappa inte ha dig?" Jahapp ehh ehh, mitt svar blev kort och det enda som jag kände att jag kunde ge och som dessutom var ärligt å det var att jag vet inte varför. Och jag kommer nog aldrig få veta eller få svar på mina frågor, VARFÖR!

Jag gav upp för många år sedan att "få" en pappa, jag kallar honom inte ens pappa utan antingen säger jag min biologiska eller vid hans förnamn.

Vi fick upp kontakten under en tid när jag var 19 år tillochfrån sen kom han faktiskt och hälsade på när jag blivit mamma vid 22 års ålder & han var även faktiskt med vid prinsens dop men det är också den sista gången vi såg honom sist 31/3-1997.

Han såg min förstfödda när han var 7 veckor och inte sen dess, han har missat hur han har vuxit upp & blivit tonåring. Mina yngsta killar grodan som blir 7 och virvelvinden som fyller 4 har han inte ens sett i verkligheten ja inte ens på kort. Rätt tragiskt....

Sommaren 2003 ringde han mig på fyllan och ville tala med min son men jag sa nej, vill du prata med honom får du ringa i nyktert tillstånd och när jag pratade med honom senare så sa jag att tänker du komma och gå i hans liv kan du hålla dig borta, min mamma kanske inte kunde göra det när jag var liten för du hade dina rättigheter men till min son har du det inte och du ska INTE göra mot honom som du gjorde mot mig, gissa vad han sagt till min kusin sen, att jag betett mig som en bortskämd skitunge. WHAT A CHOCK! Not!

Han hörde inte av sig igen och den sommaren träffade jag Mattias, sen rullade allt på rätt fort vi fick grodan inom loppet av ett år, vi firar årsdsag 1 vecka efter grodans födelsedag. Sommaren 2005 pratade jag med min kusin V och hon tyckte att jag skulle ge det en chans till för det var ju ändå barnens morfar och först var jag helt huvud i vägg och sa NEJ men ju mer samtalet fortsatte ändrade jag mig och sa att pratade hon med honom så kunde hon ju lämna mitt nr till honom så att han kunde ringa vilket han faktiskt gjorde, men det är väl typ där det stoppade, alltså vi hade telefonkontakt under en låååååång tid, några år faktiskt men tror ni han kom och hälsade på eller bjöd hem oss till honom! Nope inte en chans, han kom inte ens på virvelvindens dop, anledningarna har hela tiden varit att han har så himla mkt att göra på jobbet och han ska göra det och det, han har semester och ska åka och hälsa på sin gamla flamma men han kan inte ta några timmar och komma och hälsa på oss?

Och bland det värsta som nog sårar mig mest är att hans gammla flamma har en dotter (en helt underbar människa som jag fått kontakt med igen) och hon har barn och han träffar dom men har inte ens sett sina egna. Han har ursäkter till allt till varför det aldrig blir av att träffas. Tro mig jag har även frågat honom rakt ut om vi kommer träffas, självklart svarar han jag har bara lite mkt just nu. Men nu har jag gett upp helt och hållet, jag har inte pratat med honom på ca 3 år nu tror jag det är.

Och det verkar som om grodan vant sig vid att han inte har någon morfar, vid ett tillfälle när vi åkte förbi där han bor säger grodan, jag tror att min morfar sitter och gråter för han saknar mig....

Jag har bara lust att svara att tyvärr är det nog inte så, men det kan jag ju inte, maktlös det är vad jag känner mig i dom situationerna.

Jag har ju vuxit upp med det här, jag har vant mig och accepterat det, men jag vill ju inte att mina barn ska behöva ta det....

Därav min rubrik hur mkt ska man behöva ta och vart sätter man gränsen? Personligen tycker jag att jag tagit tillräckligt och min gräns är nog nådd, jag är inte intresserad längre, jag har ingen pappa i mina ögon, sorligt men tyvärr den bistra sanningen, men jag har levt med den vetskapen varje dag mer eller mindre hela mitt liv. Och visst är hoppet det sista som överger en men när det gäller det här så övergav jag hoppet förlängesen....

Allmänt

Dela

Julia

1 augusti 2011 21:41

Trots att jag blir illa berörd av ditt inlägg kan jag inte låta bli att känna en lättnad av att läsa det. Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Min biologiska pappa (där kände jag verkligen igen mig i din text! jag kallar aldrig min biologiska pappa för pappa, de få gångerna han kommer på tal nämner jag alltid honom vid hans förnamn) är alkoholist och jag vet ju att det är jättejättemånga som också har föräldrar som är det (sorligt nog) men jag har aldrig riktigt hört någon annan säga det, rakt ut liksom. Nu när jag läste ditt inlägg så kändes det ändå skönt att höra att man inte är ensam, att verkligen få det svart på vitt.

Fram till februari i år bodde jag med både min mamma och bioligiska pappa (jag fyller snart sexton). Han flyttade i början av februari och jag och mamma i slutet. Sedan den dagen han flyttade har jag varken träffat honom eller pratat med honom och det har varit den bästa tiden i mitt liv. Det är så himla skönt att slippa honom, slippa alla jävla helgkvällar (ibland också vardagskvällar) då han har varit så packad att han inte ens kunde stå upp och knappt kunde minnas mitt namn.

En annan sak som jag också kände igen mig i väldigt väl var det där med erkännandet av att man har problem. Det går verkligen inte att missa att min biologiska pappa är alkoholist men han skulle aldrig erkänna det. Jag bodde under samma tak som honom i femton år men de sista två åren pratade jag dock bara med honom en gång och det var en gång när jag var så jäkla sur på honom att jag var bara tvunga att säga till honom vad jag kände men annars vägrade jag att prata med honom under två års tid. Trots att vi ändå bodde under samma tak så prioriterade han alkoholen för mig, det var HAN som gjorde det men de gångerna jag påpekade det för honom så skyllde han allt på mig, att det var mitt fel att jag var sur på honom och inte ville prata med honom. Men jag vet ju att det är han och enbart han som har gjort valet att prioritera alkoholen framför mig och det har jag accepterat. Jag klarar mig bra utan honom och människor som prioriterar droger och alkohol före sina barn är inga personer man måste ha i sitt liv. Man mår ju faktiskt bara sämre av att ha kontakt med dem, de sårar en så ofta.

http://jeklund.bloggplatsen.se

Maria Forsberg

3 augusti 2011 20:48

Hejsan. Jag håller med dig, men jag måste nog ändå säga att jag haft turen om man nu kan kalla det tur att jag har iallafall inte behövt bo med honom och sett det dagligen hemma. Jag tycker att du är stark som kan tänka och känna så här fast du bara snart är 16 år. Jag hoppas att allt löser sig för dig.

http://hereforyoubaby.bloggplatsen.se/

1 augusti 2011 23:30

Hej, Vill bara säga att ja har de precis likadant i min familj fast tvärt om med min mamma ist. Jag valde pappa framför henne och gör allt i sin värld för att göra mej olycklig av de, Så mina 2 syskon bor med min mamma och råhatar mej och även pappa. På pappas sida släkten har ja min farmor och faster, Dom säger bokstavligen till mej att ja är en börda för pappa och klankar ner på mej så jag börjat gråta för pappa. Och min terrapeut frågar mej hur de känns att vara ensam. Jag är ännu bara 18 år och detta har hållt på sen ja va 13. Men vill bara säga att du inte är ensam <3

Maria Forsberg

3 augusti 2011 20:43

Hej. Tack gumman, man vet att man inte är ensam men ibland är det så skönt att även få höra det. Jag måste nog säga att jag tycker att det måste kännas hårdare om ens mamma väljer bort en, jag skulle ALDRIG kunna välja bort eller skada mina barn, dom är mitt ALLT och det finaste jag har i mitt liv. Och jag förstår att du tycker det är jobbigt när din farmor och faster säger något så grymt. Jag är verkligen ledsen att du är ensam och jag önskar verkligen att du hade någon som stod på din sida. Styrkekramar till dig / Maria

Anna

1 augusti 2011 23:44

Jag känner igen mej i mycke av det du skriver.
Har en "pappa" som jag inte träffat på riktigt sen jag var 15 år dvs.för si sådär 23 år sedan..
Fram tills då var de mest jag och min mamma som försökte upprätthålla en kontakt, men efter jag fyllde 15 gav mamma upp och jag gjorde några tappra försök åren därpå, men till ingen nytta.
Han är alkoholiserad och när jag var mindre lovade han mej guld och gröna skogar och jag har blivit besviken gång på gång och har pga detta haft svårt att lita på andra människor, särskilt män när de kommer till relationer.
När jag blev mamma vid 22 bestämde jag mej för att lämna denne plågoande bakom mej och fullt satsa på mitt nya liv som mamma.
Jag insåg att jag inte kan låta honom styra mitt längre och jag raderade honom helt enkelt ur mitt liv med motiveringen om jag lägger honom bakom, som om han vore död för mej, kan han inte komma åt mej längre och jag slipper bli besviken och ledsen pga av brutna löften osv osv osv....
Det har inte varit lätt, och självklart har jag undrat varför han inte ville ha mej när han har kontakt med mina andra syskon.
Det är svar jag aldrig kommer att få, men idag bryr jag mej inte längre, jag är så över honom och jag är ganska säker på att jag fått ett bättre liv utan honom.
Visst är det sorgligt men jag har accepterat hans val även om jag aldrig kommer förstå det och jag är glad över att han aldrig mer kommer kunna få mej att känna mej oälskad, sårad och besviken mer.
Han förstörde mkt i min uppväxt, men här i mitt vuxna liv är det JAG och inte han som styr!
Påstår inte att det är enkelt men ibland måste man för sin egen skull, och förlusten är ju faktiskt helt å hållet hans! lycka till!

http://Anna Skrubbe den enda bloggdrottningen

Maria Forsberg

3 augusti 2011 20:20

Hej Anna. Jag förstår precis vad du menar med att dom lovar guld och gröna skogar det gjorde min med och jag har än i dag inte sett något av det han lovat. Jag tycker att du är stark som har lämnat det bakom dig, jag är påväg dit också men jag har nog kanske dåligt samvete gentemot mina barn fast jag inte borde ha det.

Monica

2 augusti 2011 09:38

Tittar förbi här på din fina blogg och lämnar ett avtryck ifrån mig. Usch jag blir alldeles tårögd när jag läser hur din far behandlar dig och dina barn, tycker så synd om er önska bara för er del att han någon gång kunde få upp ögonen och vara mer rädd om de bästa som nära och kära. Ja var sätter man gränsen i sånna här lägen? De är frågan. Ta väl hand om dig.
Styrke kramar till er.
//Monica

http://enlejonmamma.bloggplatsen.se

Maria Forsberg

3 augusti 2011 20:17

Hejsan. Tack vad gulligt av dig. Tyvärr så tror jag inte att han någonsin kommer att få upp sina ögon och inse vad han har framför sig. Och det jag intalar mig själv då är att det är egentligen bara han som förlorar på det. kram/ Maria

trueefil

2 augusti 2011 11:19

Ja det är som sagt bara du som vet hur mycket du är berädd på att ta och vad DU själv orkar och vill...
visst det kan vara roligare för barnen om dom har en morfar också. MEN, då är det ju på bekostad av att han är nykter och verkligen vill finnas hela deras liv tills han dör.. Annars kommer det ju bara att bli en besvikelse och "ilska" mot honom från deras sida...

Men det är bara du som kan bestämma.
Sköt om dig.

http://trueefil.bloggplatsen.se

Maria Forsberg

3 augusti 2011 20:15

Hej. Jo jag vet att det bara är jag som kan bestämma, det är ändå ett ganska svårt beslut. Men jag står fast vid att han inte ska få komma och gå i mina barns liv.

ulrika

5 augusti 2011 19:21

Ja vad det gäller och känna sig bortvald så blev jag det av min pappa... när mamma och han separerade så ville han ha någon utav mina bröder men inte mig... enligt mamma iallafall, men min pappa hörde av sig.. ganska dåligt en längre tid mest när någon fyllde år och högtiddagar .. men mot slutet innan han dog så började han höra av sig mer :) Tråkigt att det blivit så mellan dig och din pappa för någonsans saknar man sin pappa men han kan inte gör så som han gjort mot dig mot sina barnbarn... Kram

Maria Forsberg

12 augusti 2011 07:23

Jo men då visste du iallafall att han visste när du fyllde år, han har aldrig hört av sig självmant när jag fyllt år. Jag är glad för din skull att han hörde av sig mer mot slutet fast det kanske var lite sent. Kram

Mormor

18 augusti 2011 19:46

Maria-hjärtat
Det är hans förlust.
Han vet inte vad han förlorar.
KRAMAR

Maria Forsberg

22 augusti 2011 19:41

tack mormor

Börja blogga igen

Kommentarer (0)

Av Maria Forsberg - 14 november 2012 20:09

är kanske något man skulle göra.... =) Jag älskar verkligen att få skriva av mig här på bloggen men som det märks så har jag inte gjort det på över 1 år, men det ska jag ta tag i nu.. ...

Nutrilett

Kommentarer (0)

Av Maria Forsberg - 1 september 2011 16:35

sitter med min nutrilett i handen och väntar på att tiden ska gå så att jag snart får gå hem. Man kan nästan säga att jag tar lite helg redan nu, imorgon ska jag nämligen börja gå hos logopeden med mina 2 yngsta killar. Virvelvinden kommer jag åk...

....

Kommentarer (0)

Av Maria Forsberg - 1 september 2011 09:31

Jag gjorde verkligen städningen igår, gud vad skönt det känns idag, härlig känsla att komma hem till nystädat. Min morgon började med KAOS, så fort Mattias gått utanför dörren, började grodan & virvelvinden käbbla, kättra på varandra, retas, yo...

Petter - Sanna min ord

Kommentarer (0)

Av Maria Forsberg - 31 augusti 2011 14:45

Det här är nog den bästa låten just nu enligt mig, jag gillar ju det mesta som Petter gör men dom här låtarna är det ändå något speciellt med jag gillar ju även låten längesen som han gör ihop med Veronica Maggio, jag gillar stuket på låtarna, så enj...

Städa

Kommentarer (0)

Av Maria Forsberg - 31 augusti 2011 14:13

måste jag göra när jag kommer hem. Blääää! Idag går jag hem redan vid 3, grodans fritids har APT möte och stänger därför tidigare och nu är det min tur att bidra, Mattias hämtade igår då det var APT möte på virvelvindens förskola. Och då tänkte j...

Visa fler inlägg

Presentation

Visa presentation

Dagens ord....

Search for yourself, by yourself.
Do not allow others to make your path for you.
It is your road, and yours alone.
Others may walk it with you,
but no one can walk it for you.